MIN VÄG NÄRMARE
Jag hade allt. Men någonstans hade jag tappat bort mig själv.
Det är en märklig känsla. Att ha så mycket att vara tacksam för och ändå känna en tomhet som inte riktigt går att förklara.
Jag levde ett liv som på många sätt var fantastiskt. Jag hade människor jag älskade, möjligheter, trygghet och allt det där som borde göra en människa lycklig. Men något skavde.
Glädjen hade blivit svårare att hitta. Jag kände inte längre riktigt igen mig i mitt eget liv. Det var som om jag levde ett liv som inte längre kändes som mitt.
Jag visste inte vad jag längtade efter. Jag visste bara att jag inte ville fortsätta känna så.
När jag började lyssna
Jag visste inte vad jag skulle förändra. Jag visste bara att något behövde förändras.
Så jag började stanna upp. Ge mig själv tid att känna efter, i stället för att genast försöka hitta en lösning.
Och sakta började jag förstå.
Hur ofta hade jag egentligen lyssnat på vad jag själv ville? Hur många gånger hade jag sagt ja när något inom mig sa nej? Hur mycket av min drivkraft handlade om glädjen i att skapa, och hur mycket handlade om att bli bekräftad?
Jag började se hur gärna jag ville vara den som andra tyckte var fantastisk. Den som klarade allt, ställde upp, tog ansvar och fick saker att hända.
Men någonstans på vägen hade jag glömt att fråga mig själv vad jag behövde.
Det gjorde ont att inse. Men det var också början på något väldigt fint.
För när jag började lyssna inåt, började jag också se världen omkring mig på ett annat sätt.
En promenad blev inte längre bara något jag gjorde medan tankarna var någon annanstans.
Jag började se ljuset mellan träden. Färgerna som skiftade. Små detaljer som jag gått förbi så många gånger utan att egentligen lägga märke till dem.
Och jag upptäckte att glädjen inte alltid fanns i det storslagna.
Ibland fanns den i ett enda ögonblick.
Jag behövde bara vara där för att uppleva det.
Jag behövde inte bli någon annan
Men den allra största förändringen handlade inte om
vad jag såg omkring mig.
Den handlade om hur jag började se på mig själv.
Jag insåg hur länge jag hade behandlat mig själv som någon som
ständigt behövde bli lite bättre. Lite duktigare. Lite mer omtyckt.
Någon som skulle göra rätt, räcka till och helst vara fantastisk i
andras ögon.
Och så började jag fundera.
Tänk om jag i stället skulle börja behandla mig själv som
den människa jag älskade allra mest?
Med samma värme, tålamod och förståelse som jag
så självklart gav till andra.
Tänk om jag fick vara precis den jag är. Även de dagar jag
inte orkar, inte vet eller inte lyckas.
Det var en omvälvande tanke.
Att jag inte behövde förtjäna min egen kärlek.
Att jag inte var ett projekt som skulle fixas.
Jag började öva på att vara min egen bästa vän.
Att lyssna på mig själv, ta mina känslor på allvar och
våga välja det som faktiskt kändes rätt för mig.
Och jag övar fortfarande.
För det här är ingen berättelse om hur jag en dag
hittade alla svar.
Det är berättelsen om hur jag började hitta hem.
Ur den resan växte NÄRMARE fram.
En önskan om att fler ska få upptäcka att livet inte behöver
vara en ständig strävan efter något annat.
Att glädjen kan finnas mitt i det vanliga. Att vi får lyssna
på våra egna behov. Att vi får möta oss själva med kärlek,
också när livet skaver.
Jag vill skapa en plats där vi kan stanna upp, känna
efter och upptäcka mer av det liv vi redan lever.
Inte för att bli bättre människor.
Utan för att komma närmare dem vi redan är.
Du behöver inte bli någon annan.
Allt som behövs är du.
Med värme,
Jennie